Ja, så är det. Min mamma finns inte och det har går 3 år sedan hon gick bort. Hon fick Diagnosen ALS och 13 månader senare fick hon en lunginflammation som tog hennes liv. Då var hennes kropp så medtagen att den inte längre orkade. Hon fick näring via ett intag på magen och hon vägde bara 45 kg. Hon kunde gå och hon klarade sig själv in i det sista. Hon fick daglig hjälp med att ta sin medicin för hon kunde inte svälja för hon var förlamad i munnen och i halsen.
Hon var så glad när jag blev gravid med min lilla A. Hon skulle få barnbarn och hon skulle slåss mot sin sjukdom så länge hon kunde. Det visste jag. A var 5 månader när hon döptes och då var mamma med. Det här var i Januari och den 8:e Mars samma år gick hon bort. Jag åkte dit med min pappa och fick se henne på sängen så fin och fridfull, äntligen , efter alla månader av smärta. Jag älskar henne än och jag kan ibland känna att hon finns hos mig. Men den bilden av henne liggandes på sängen död är en bild som etsats fast på näthinnan. Jag försöker att komma ihåg min mamma som hon var innan hon blev sjuk men det är fortfarande svårt.
Jag vill minnas henne som en glad och sprudlande dagisfröken som alltid hade någonting på gång hemma. Så småningom så kommer jag nog det men inte än. Hon var sjuk så länge och jag var så nära henne med lilla A så det kommer alltid att vara en påminnelse.
Jag tittar på kort ibland och minns då henne som en annan människa, som min mamma och inte som ett kolli.
Ja snart måste jag åka till graven igen. Känns som att jag inte har varit där på länge, och det har jag ju inte heller men nu kommer våren och det är dags att åka dit och göra lite vårfint. När jag är där har jag en kontakt med henne som jag har alldeles för mig själv och då har jag en mamma igen, men jag kan aldrig ringa m in mamma och och tala om att V har fått sin första tand eller att A har målat en fin täckning till mig. Sådant kan jag bara skicka upp i en tanke till henne och jag kommer aldrig mer att få ett svar ifrån henne.
Ta vara på era mammor och pappor och alla nära och kära för man vet aldrig när de kan ryckas ifrån än. Lev livet med dem som om det vore den sista dagen i ditt liv och tala alltid om för dem att du älskar dem. Man blir aldrig trött på att höra det. VAr tydlig och rak och glöm ingenting. Gör inget du kommer att ångra när de inte finns där. Såg alltid förlåt och bli alltid sams innan ni skiljs åt för att säga farväl och veta att det sista man gjorde var att bråka känns inte bra för någon.
Jag tror på att liv efter detta, i någon form eller annan, så jag vet att jag kommer att få se mamma igen men till dess kommer jag att leva mitt liv så som jag tror att min mamma hade velat att jag skulle leva det. Jag vill inte ha någonting ogjort.
Gumman, det finns ingenting som jag kan säga för att lindra det som gör dig ledsen när det gäller din mamma. Jag vet inte HUR det känns att förlora en förälder, jag vet bara att saknad och sorg rister i hjärtat olika mycket. Men vad jag har förstått på andra som är i samma sits som du, är att förr eller senare kan man sakna sin älskade utan att det längre gör ont. Det är då som man minns det ljusa och fina, och den jobbiga bilden suddas lite i kanterna. Lättare att se "nyktert" på.
SvaraRaderaFast JAG vet ju inte. Det är bara som jag har hört från andra människor omkring mig.
Hoppas att du är där nu, om inte, så kommer du dit en vacker dag.
Det jag däremot vet med säkerhet är att våra kära finns med oss hela tiden. Vem annars får oss att tänka på dem helt plötsligt?
Kram på dig. I massor!
/ Lin